|
www.RadikalSystemkritik.se | Innehåll | Självbiografi > Del 1 > Del 2 > Del 3 > Del 4 > Del 5 > Del 6
Vore inte nackskott billigare?
Är du verkligen så sjuk, eller är du bara en bortskämd
trygghetsnarkoman som överutnyttjar välfärdssystemen?
Obs! Detta är en gammal text från tiden då Göran Persson var statsminister; ett och annat är inaktuellt/överspelat, medan annat
alltjämt i högsta grad är aktuellt, så därför låter jag den ligga kvar. Möjligen kommer jag att uppdatera den såsmåningom.
Frisk eller sjuk? Mellan dessa ytterlägen existerar absolut ingenting i våra beslutfattares medvetanden. Hört talas om
gråzoner, Göran Persson, Hans Karlsson, Anna Hedborg, Lars Lejonborg, Maud Olofsson, m.fl. ?
I debatten om de höga ohälso- och sjukskrivningstalen, framförs ofta och gärna
åsikten att trygghetssystemen överutnyttjas, att det har varit alldeles för lätt att sjukskriva sig och erhålla sjukpenning.
En attitydförändring påstås ha ägt rum, innebärande en helt annan syn på vad som är giltiga skäl för sjukskrivning:
"Svensken kan tänka sig att sjukskriva sig av helt andra skäl än sjukdom", basunerar våra proffstyckare ut, i allehanda
media. Det svenska folket är inget annat än just lata trygghetsnarkomaner, bortskämda av ett övergeneröst
socialförsäkringssystem, och måste jagas upp ur sängarna, med hjälp av uppstramade regelverk i sjukförsäkringen,
och helst sänkta ersättningsnivåer. Detta är andemeningen i "expert"- utlåtandena. Det ska vara svårt att bli sjukskriven,
och kännbart ekonomiskt, menar man. Så att man inte "dröjer sig kvar i sjukdom", i onödan, och av ren lättja!
Eller inbillar sig att man är sjuk ... Underförstått: Välfärden har gjort oss lata! Det är lönsammare att vara sjuk!
Reaktionen från politiskt håll lät inte vänta på sig. Nu ska sjukskrivningstalen pressas ner rejält, och halveras fram
till år 2008, lyder regeringens direktiv. Enbart strikta medicinska skäl ska kunna utgöra grund för sjukskrivning,
inga medicinska gråzoner. Mig veterligt, (enl. egen bitter erfarenhet!), har det alltid varit så. Bygger inte hela systemet
på just den tanken, att medicinskt verifierbar ohälsa, (sjukdom!), och inget annat, nedsätter arbetsförmågan och
berättigar till sjukersättning enligt inkomstbortfallsprincipen? Diffusa medicinska gråzoner, som exempelvis grava sömnproblem hos
helt friska individer, har man inte tagit någon hänsyn till, hur svåra och
funktionsnedsättande dessa problem än har varit, inte ens om de har visats sig vara kroniska.
Det är inget nytt således, bara en skärpning av reglerna, vilka under en period (90-
talet) liberaliserades i viss mån, något som gav mig en möjlighet att överleva!
Sjukskrivning på deltid skall vara norm, varvid försäkringskassan förbehåller sig rätten att enväldigt avgöra, i vilken
grad arbetsförmågan är nedsatt, vilken typ av arbete man fortfarande anses kunna utföra, och om man överhuvudtaget
har rätt till sjukpenning. Detta med hjälp av läkare som aldrig har mött patienten ifråga, och inte känner till dennes
psykosociala livssituation i all dess komplexitet! Helt godtyckliga bedömningar får här fritt spelrum, och tryggheten
kan raseras totalt, även för den som verkligen är sjuk per medicinsk definition: Graden av arbetsförmåga skall stå i fokus,
och bedömas av försäkringskassan, inte av den sjukskrivande läkaren!
Sedan när blev handläggare på försäkringskassan, deras
läkare som aldrig har sett patienten och följaktligen inte heller har behandlat patienten i fråga,
och politiker så mycket bättre på att bedöma patientens tillstånd och i vilken grad ett ohälsotillstånd/funktionshinder nedsätter arbetsförmågan,
än behandlande läkare med minst fem och ett halvt år av medicine studier i bagaget?
Detta kan man undra efter att ha hört vår
arbetsmarknadsminister Hans Karlsson kritisera läkarkåren för att alltför lättvindligt bevilja alltför långa sjukskrivningar.
Han säger också att regeringen måste utfärda riktlinjer för hur lång en sjukskrivningsperiod får vara. Man tar sig för
pannan! Särskilt när det gäller psykiska eller stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd, är det alldeles omöjligt att på förhand fastställa
hur pass länge patienten behöver vara sjukskriven, eftersom såväl dennes bakgrund som aktuell livssituation i allra
högsta grad påverkar hur lång sjukperioden blir. Man måste vara övermåttan galen om man tror sig kunna veta på förhand hur
länge exempelvis en utmattningsdepression kommer att vara, eftersom det beror på vad som har orsakat den.
Diagnosen utmattningssyndrom har orsakat livliga debatter bland såväl lekmän som experter. Tillståndet har ifrågasatts,
kanske för att det inte riktigt passar in i vår gängse föreställning om vad sjukdom är. Häxkonst, menar en del, social
turism, hävdar andra. Kärringsjuka säger somliga. Ju mindre man vet och därmed begriper, desto snarare är man att bedöma och fördöma!
Nåväl, tillståndets minsta gemensamma
nämnare är långvarigt störd återhämtningsförmåga, dvs. någon form av allvarlig sömnrubbning under lång tid, som
kan vara alltifrån total
sömnlöshet till tolv timmars ytlig och orolig sömn varje natt utan något som helst återhämtningsvärde, ur vilken man
vaknar upp alldeles genomblöt av svett och med hjärtklappning. I båda fallen saknas den djupsömn där återhämtning och
läkning i kropp och psyke, samt påfyllning av psykisk energi äger rum. Den goda och livsavgörande sömnen, som stärker immunförsvaret, reparerar
nervsystemet och organismens celler, förebygger fetma, diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar, den sömn som är avgörande för
inlärningsförmågan, minnet och stresståligheten, den sömn som avgör om man kan hålla sig frisk i längden, har den
som bränt ut sig, dvs. utvecklat det biologiska tillståndet (inte sjukdom!) stress- och utmattningssyndrom,
inte fått tillräckligt av, eller knappt alls, under mycket lång tid.
Det är ingen sjukdom i gängse mening, och därför ifrågasatt, men ändock ett
mycket allvarligt tillstånd, såväl den underliggande sömnproblematiken, som dess logiska konsekvens: utbrändhet, samt sjukdomar som
psykisk sjukdom, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar,
vilket min far fick erfara, som avled i hjärtinfarkt, orsakad av långvarig extrem sömnlöshet, utan någon bakomliggande
sjukdom eller felaktiga vanor.
Han var länge en renlevnadsmänniska, helnykterist, arbetsam och duktig, fysiskt aktiv, men
som efter 25 år av total avhållsamhet, tvingades börja inta alkohol som sömnmedel, eftersom inget annat fick honom att somna.
Han utvecklade först alkoholism och senare mot slutet av sin levnad, hjärt- och kärlsjukdom. Ingetdera var livsstilsrelaterat utan
strikt sömnbrist- och därigenom stressrelaterat. Vårt snäva sjukdomsbegrepp som har utgjort och alltjämt utgör underlag
för bedömningen av arbetsförmågan, och utbetalning av sjukpenning, hindrade min far från att ta en time out i tid, för att
läka ut sina fysiska och psykiska förslitningsskador, orsakade av extrem sömnbrist.
60- talets arbetslinje var stenhård: Den som bedömdes vara frisk per medicinsk definition, men inte arbetade på heltid, skulle
inte heller äta! Min far var frisk och stark och därmed definitionsmässigt fullt arbetsför. Hans ständiga sömnlöshet togs därför ingen
hänsyn till. Den var inte sjukdomsorsakad. Ingen sömn under lång tid = Uttömning av psykisk energi, utan påfyllning = Orken tar slut hos vem som helst = Inga existensmedel. Så länge man är frisk.
Och frisk det förblev min far (alkoholismen borträknad) under nästan hela min uppväxt, tills det sömnbristorsakade Metabola syndromet ändade hans liv 1980.
För att orka arbeta heltid under stress,
behövde min far få tillbaka sömnen. Här kom alkoholen in i vår familj, när jag var fem år gammal ... 1965. Min far
utvecklade alkoholism samt hjärt- och kärlsjukdom, pga. kronisk sömnlöshet. Min uppväxt präglades av missbruk, otrygghet,
negativ stress utan pauser, utanförskap, spänningsfält av olösbara konflikter som aldrig fick laddas ur, samt ekonomisk
knapphet, för att min far föll mellan systemen! När alkoholen inte fungerade som sömnmedel, stod han utan existensmedel,
under långa perioder, därför att hans kroniska sömnlöshet inte var sjukdomsorsakad. Ingen sjukdom bakom = Inte ett öre
i ersättning vid inkomstbortfall. Sjukförsäkringens villkor är att problemen skall vara sjukdomsorsakade. Det gäller alltså
att först insjukna i sjukdom, erkänd av Försäkringskassan, och därefter bli sömnlös som symptom på sjukdomen. Inte tvärtom.
Själv var jag nära att bli hemlös, när min fars bittra erfarenhet av "de generella" trygghetssystemen blev min, vid årsskiftet 1982/-83,
strax före mitt insjuknande i utmattningssyndrom. Då först kom jag in i sjukförsäkringen, när min sömnstörning hunnit bli
kronisk! Det är nämligen så att man inte kan få bukt med svåra sömnproblem, om man inte tillåts ta en time out i tid.
Senare, i mitten av 90- talet ifrågasatte min läkare mina skäl för att få förlängt sjukbidrag: Mina grava kroniska
sömnproblem, som naturligtvis fanns kvar efter mitt tillfrisknande från utbrändheten, som fanns där dessförinnan, och som defacto var roten till det onda.
Sömnlösheten var i sin tur orsakad av en förslitning och inre stress, som tilltog under uppväxten, men denna stresskada i sig var inget problem alls, så länge
som den inte tog sig något funktionsnedsättande uttryck, utan bara låg där i det undermedvetna, som någon slags nätt och jämt kännbar friktion.
I denna veva var jag ytterst nära att trilla ur alla existerande trygghetssystem, bli ställd utan pengar och följaktligen hemlös,
men fick då träffa en ny läkare, som efter tolv år av meningslös patientkarriär, lyckades utreda mig på en timme, eftersom han
valde att lyssna på vad jag de facto visste om mig själv , vilket ingen hade gjort tidigare. Det räddade mig från ren misär.
Jag hade utrett mig själv. Det enda denne psykiater behövde göra var att använda sitt viktigaste arbetsredskap: Öronen, vilket alltför få
läkare, inklusive psykiatriker gör. Det han förstod bekräftade han. Stressmedicin ligger utanför psykiatrins kompetensområde, i en gråzon
mellan kropp och psyke, mellan friskt och sjukt, varför man inom psykvården, där dessa patienter olyckligtvis hamnar, har svårt att förstå dem,
ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Rent försäkringsmedicinskt hamnar läkarna i ett dilemma, eftersom s.k. utbrändhet inte är en sjukdom
i traditionell mening. Sjukdomsbegreppet som ligger till grund för bedömning av arbetsförmågan är alldeles för snävt. Därför klämdes min far ihjäl mellan systemen.
I grunden är jag stark och frisk, har inga egentliga psykiska problem i botten, men däremot en särpräglad personlighet, OCH grava sömnproblem,
vilket innebär en starkt oregelbunden prestationsförmåga, och därmed svårigheter att finansiera t.ex. studier på det vanliga sättet.
Svår sömnlöshet = Halverad hjärnkapacitet, halverad mental hastighet
och halverad ork och energi, i bästa fall. Om man är stark och frisk, vill säga. Men då blir man som jag, klämd mellan systemen.
Språkstudier som terapi
och rehabilitering var det enda som fungerade bra, förutsatt att jag kunde växla mellan deltid och heltid, beroende på sömnen.
Detta tvingades jag offra i den krassa överlevnadskampen, på grund av min psykiaters inkompetenta agerande och den
fundamentala otrygghetskänsla jag levde med, kränkningarna, ifrågasättandet och hopplöshetskänslan. Det som gick bra tog slut.
Det sociala sammanhang, där jag som språkbegåvad passade in, och presterade bra resultat i allt det jag orkade delta i, även om jag inte kunde komma till min rätt, tog slut. Det som
tog vid var utanförskap och en uppdämd vrede över det bortslösande av humankapital som sker i detta system, varje dag, år ut och år in.
I vårt samhälle har man inte velat göra individuella avpassningar och tillvarata den resurs som trots funktionshinder eller ohälsa finns kvar.
Nu är det hög tid att göra precis tvärtom: Släppa fram människor med nedsatt och i vissa fall oregelbunden arbets-/studieförmåga på
alla områden i samhället, såväl i arbetsliv som i utbildningssystemet, med en grundtrygghet garanterad så länge man behöver den.
Inte konstlad pysselsättning i "AMSeriets kvävande åtgärdsburar" eller dagverksamhet (rent tidsfördriv) utanför det ordinarie, utan reguljär sysselsättning, så långt det är möjligt att ordna rent praktiskt.
Här kommer jag att tänka på moderatledaren Fredrik Reinfeldts uttalande, som i ungefärliga ordalag löd: "Det måste löna sig mer att vara frisk och arbeta,
än att vara sjuk och leva på understöd". Detta kommenterar jag med en fråga till honom och hans gelikar: Skulle jag med vett
och vilja ha drivit mig "in i väggen", dvs. in i utbrändhet, genom att strunta i sömnen, dvs. hålla mig vaken med flit genom
intag av amfetamin eller dylikt, i akt och mening att såsmåningom insjukna, för att det skulle ha varit mera lönsamt att vara
sjuk och sjukskriven, än att vara frisk och välmående (vilket jag länge var, trots min uppväxt som alkoholistunge med en tickande bomb
av ackumulerad stress inombords, som först efter tolv års slitage tog sig ett konkret uttryck: Sömnlöshet), och i arbete??
Vad har du för människosyn? Tror du att det är kul att gå in i väggen, utmattad och försliten i nervsystemet efter sex års
extrem sömnlöshet (totalt ignorerad av läkare!), tvingas valsa runt inom psykiatrin (utan att ha psykiska problem), tala för döva
öron i tolv år, utan någon som helst sömnutredning, bli kränkt och ifrågasatt, därför att man tyvärr har råkat "falla ur definitionsmängden =
Sömnlöshet respektive sjukdom kom i fel ordning", tvingas acceptera förtidspension vid 35 års ålder, bara för att rädda sig undan ännu mer
psykvanvård, för att undvika att ådra sig en tung psykisk sjukdom på grund av felbehandling? Nej, det är inte lönsammare än att få vara
fullt frisk med god sömn och därmed god arbetsförmåga, Fredrik Reinfeldt! Jag höll mig inte vaken i sex år med flit, för att bli sjuk.
På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte
alls? ... finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa
orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer "sömnexperternas" resonemang inte alls. Det är inte så att
sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den
sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem. Det finns extremfall, där den drabbade
inte kan falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av hjärnskada, vilket innebär
att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting, även om de är friska per medicinsk definition
initialt. Såsmåningom blir de sjuka på grund av sömnbristen, i metabolt syndrom, psykisk sjukdom eller utmattningssyndrom.
Fram tills dess får de ta skit från dem som aldrig har varit i närheten av sömnproblem och därför inte begriper ett dugg!
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett funktionshinder, som varaktigt nedsätter
arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa.
Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen,
hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av
vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass
länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som
beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och
minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen.
Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i
stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden!
Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan
förutfattade meningar och med respekt för individens särart. Livet är inte svart-vitt, frisk och arbetsför ELLER sjuk och
arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till 1983 och i perioder efter 1986, samt den SJUKA
gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler.
Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till mitten av 90- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, kan man
fråga sig när man hör Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år
fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):
"Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom
sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött" Antar att hon syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket
hon uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?
Eller: " Man kan inte använda sig av
sjukskrivning, så fort livet krisar till sig" Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete
tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon
sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch,
starkt kaffe och brakfrukost, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter flera dygns
sömnlöshet, inte få ta den paus för återhämtning och utläkning av psykiska förslitningsskador i tid, för att möjligen kunna
återfå den livsnödvändiga sömnen? Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid,
dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart,
natt efter natt. FEM nätter i sträck var jag så gott som helt sömnlös (sov INTE dagtid!), för att därefter sova TVÅ normala nätter
under helgen. Jag jobbade som byggnadsarbetare (betong), vilket jag trots sömnlösheten klarade lika bra som mina manliga kollegor,
eftersom jag råkar vara muskulärt stark, och med starkt psyke dessutom. Oavsett typ av arbete behöver alla dock sömn, i längden.
Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp
som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:
I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnbrist
(antingen har man inte tid att sova tillräckligt, eller så har man fått svårt att sova överhuvudtaget, på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation
som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress.
Man får en
förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte
dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Den som utvecklat
sömnproblem måste få ta en paus i livet, för att sömnen skall komma tillbaka. Stressnivåerna måste nedbringas till normala
värden, för att sömnen skall infinna sig. Det är nämligen genom sömnen vi läker ut stress- och förslitningsskador. Men vårt
välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden "in i väggen", såvida man inte kan finansiera
det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning
kan komma ifråga. Tills dess får man finna sig i att långsamt slitas ned och malas sönder av i vissa fall svår sömnbrist.
I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet
till regelbunden återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn
behöver för att
kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon.
Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, sällan får en paus från
stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och
bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en
sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut
förslitningen. I såfall kan möjligen denna läkeprocess dämpa den kroniska inre stress som orsakats av att stress under lång tid
har byggts in i och vävts samman med psyket, för att integreras med personligheten.
Jag har själv denna erfarenhet, och
lider sedan 28 år tillbaka av ett slags kroniskt stressyndrom, omfattande: en kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress,
som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag (på tröskeln till vuxenlivet 1979) bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för
sig var, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall,
trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare!
Jag har alltid varit en mycket stark människa, såväl fysiskt som psykiskt, känslomässigt stabil, stryktålig och i stort sett
problemfri under uppväxten. Mina svåra, funktionsnedsättande kroniska sömnsvårigheter har ingenting med psykiska
problem att göra. Genom att vara stark och stabil i grunden, genom att vara problemfri psykiskt, genom att klara mig bra i skolan
osynliggjorde jag min utsatthet, att jag objektivt sett for illa, med utanförskap, utan vare sig syskon eller trygga vuxenkontakter.
Min psykiska grundstyrka och robusthet var en riskfaktor: Den stress jag härbärgerade inom mig, tog sig inga påtagliga
uttryck i vare sig depression, nervösa besvär, magont, huvudvärk eller sömnbesvär, förrän efter tolv år, då jag mitt i
gymnasiestudierna inte längre kunde sova, utom på helgerna. Inte förrän jag började ligga sömnlös hela nätterna igenom
blev den med åren tilltagande inre stressen och förslitningen, påtaglig på ett sådant sätt att jag fick ett konkret livsproblem,
en hämsko i min utveckling, något som ingen förstod vid den tiden. Som frisk förväntades jag kunna försörja mig genom
arbete på heltid, vare sig jag kunde sova eller inte. Detta är den hårda konsekventa arbetslinje, rådande under 70-
och 80-talen, vilken liberaliserades under 90-talets mitt, då så många drabbades av s.k. utbrändhet (Reaktion på sömnbrist
och därigenom negativ stress = Förslitning!), som man nu tänker strama upp och synliggöra, med nya hårda riktlinjer för sjukskrivningar.
Med ovanstående utläggning, där jag tar mig själv som exempel, vill jag betona vikten av att se individen, att alltid ha ett
helhetsperspektiv vid bedömningen. När det gäller utbrändhet som har sin rot i långvariga sömnproblem, måste man ha klart
för sig att det är en helvetes förbannat stor skillnad mellan tillfälliga sömnproblem som uppstår mitt i livet, pga. en pressad
arbetssituation, och de oftast kroniska sömnproblem som man har lagt grunden till under uppväxten, dvs. en inbyggd
sårbarhet med en biologisk sida, rotad i antingen stresskador med förslitning, eller psykiska skador, eller i vissa fall, både och. Att bli helt
återställd från utmattningssyndrom, vilket inte är någon psykisk sjukdom, utan en gråzon mellan kropp och själ som man bör
akta sig för att psykiatrisera, men som
kan ta sig psykiska uttryck i form av exempelvis utmattningsdepression, är i princip omöjligt, om roten är kroniska sömnsvårigheter.
En viktig, för att inte säga avgörande faktor, i begreppet utmattningssyndrom är sömnbrist. Ju bättre man tål sömnbrist och
den skadliga stress som varje sömnlös individ ständigt lever under, desto längre tid tar det att insjukna, och desto djupare
blir förslitningen i nervsystemet och organismen som helhet. Ju längre tid det tar att "gå in i väggen", desto längre tid tar
det att bli helt återställd och fullt arbetsför. Själv var jag så stark att jag "tålde" extrem sömnlöshet och negativ stress i sex år, innan
de första påtagliga symptomen på utmattningsdepression kom. Innan dess ignorerades min ständiga sömnlöshet och med
åren tilltagande mental trötthet och förslitning totalt av läkare, och sjukskrivning kunde inte komma ifråga, ens en kort tid.
Vårt system som sorterar människor i två fack: FRISKA och ARBETSFÖRA eller SJUKA (i sjukdom, godkänd av försäkringskassan), och
som ignorerar gråzoner där lagstadgad trygghet aldrig har existerat, har i decennier misshandlat, misshandlar alltjämt, och
kommer helt uppenbart att fortsätta misshandla, klämma och helt mala sönder de individer som utan egen förskyllan har
råkat hamna i kroniska, eller långvariga medicinska GRÅZONER. Att neka människor med begynnande tecken på stressrelaterad
eller annan ohälsa, en time out för självläkning och återhämtning, för att förhindra ett framtida insjuknande, är ett synnerligen
dåligt och korkat sätt att få bukt med ohälsotalen. En kortsiktig metod som kommer att straffa sig rejält.
Det är viktigt att alla människor kan känna trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, säger Lars Ohly (v), som vill slå vakt om de
sociala trygghetssystemen, vilka helt uppenbart inte är generella, eftersom medicinska gråzoner ignorerades helt, vid uppbyggnaden
av välfärdssystemen under 60- och 70-talen. Vänsterpartiet kräver att taken i sjukförsäkringen och a-kassan höjs. När det inte finns ett socialt och ekonomiskt "GOLV"
i form av bastrygghet! Vänstern vill bara gynna dem som har lyckats ta sig in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen tidigt, med
generösa återställare, som valfläsk. Vänstern bryr sig inte om dem som faller i mellan, eller ur trygghetssystemen, och har aldrig gjort. Man frågar sig:
Skulle vi som råkar befinna oss i gråzoner alls få lov att existera, om vänsterpartiet fick bestämma Sveriges framtid?
Lars Lejonborg säger: Den som inte är sjuk skall ha noll procent i ersättning! Tack för den upplysningen! Då vet jag vilket parti
jag INTE skall rösta på. I folkpartiets Sverige skall den som är frisk men exempelvis kroniskt gravt sömnstörd, och därmed inte
regelbundet arbetsför utan rejält funktionshindrad, leva på noll kronor och noll öre, dvs. svälta. Gråzoner existerar inte i vare sig
folkpartiets eller vänsterpartiets föreställningsvärld. Vilken arbetsgivare vill anställa en arbetskraft som vissa dagar fungerar ett
par timmar på förmiddagen, andra dagar några timmar på kvällen, vissa dagar inte alls? Sådan är vardagen för oss sömnlösa,
vare sig vi är friska eller sjuka, Lejonborg och Ohly. Ibland sover man normalt och fungerar normalt, om man är frisk. Ibland inte.
Regeringen berömmer sig av att ha pressat tillbaka sjukskrivningarna, och då genom att tvinga sjuka människor tillbaka till arbetet!
Försäkringskassan, som har fått nya direktiv, vägrar betala ut eller drar in sjukpenningen med motiveringen att den sjukskrivne enligt deras riktlinjer inte är tillräckligt sjuk!
Det som klassades som sjukdom förr, för tio år sedan, är idag en diffus gråzon (med slöfockar?). Man snävar in begreppet "sjuk per medicinsk definition" till i det närmaste
"sjuk på gränsen till döende"!
Ett annat alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år, att godta
sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för
förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande pension, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering för de som orkar och vill.
För den som har en varaktigt nedsatt kapacitet pga. psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning
dock inte någon lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt.
Inte heller kan denna grupp prova att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan: Att man måste
fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället. Med ökad
kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och steget tillbaka till arbete blir givetvis lite kortare att ta.
Nåväl, man har
förvisso lyckats pressa ner sjukskrivningstalen en hel del, men vad är då baksidan av denna framgång? jo:
I andra ändan ökar antalet nya förtidspensioneringar, vilket knappast förvånar den som vågar reflektera lite djupare över det snäva sjukdomsbegrepp som ligger till grund för bedömningen av en individs arbetsförmåga, något jag ämnar återkomma till, men som alla kända debattörer gör allt för att dribbla bort eller helt förtiga.
Sverige håller på att bli ett veritabelt dårhus, styrt av mediokra karriärister ur vår tids nya frälse, politikerklassen.
Är man etablerad i arbetslivet, har en fast anställning, och därtill en förstående och generös arbetsgivare, är det kanske möjligt att få arbetsuppgifter avpassade till ens funktionshinder/sjukdomstillstånd, vilket förmodligen är det idealläge våra beslutsfattare
har haft i åtanke!? Men om man råkar vara både arbetslös och sjuk samtidigt, kan man lätt hamna i en mardrömslik livssituation: Man kan uppvisa ett läkarintyg som styrker sjukdom, men anses av försäkringskassan inte vara tillräckligt sjuk för att få sjukpenning utbetald. Inte heller kan man stämpla och få a-kassa, eftersom det då krävs att man står till arbetsmarknadens förfogande, söker de jobb man anvisas, alt. deltar i s.k. åtgärder, vilket man inte orkar om man är sjuk. Varken sjukpenning eller a-kassa, således, i åtgärdshelvetet Sverige! Klappjakten på de sjuka är i full gång...
Men för dessa drabbade, som är för sjuka för att orka arbeta, men som anses vara för friska för att få lov att vara sjuka, återstår ändå rätten att få socialbidrag, eftersom de har ett läkarintyg som styrker sjukdom. De har turen att befinna sig i den sjuka grå-
zonen! Det är nämligen så att även socialbidraget, det yttersta skyddsnätet, som av vissa påstås vara en bastrygghet omfattande alla (en fet lögn!), i själva verket är lika villkorat som andra bidrag, fast inte inkomstrelaterat. I regel krävs det att man står till arbetsmarknadens förfogande, och kan bevisa att man aktivt söker jobb (kräver hyfsad hälsa och sömn!), eller att man kan styrka sjukdom med läkarintyg!
Studerar man, eller råkar bo tillsammans med någon som studerar och tar studielån, hjälper det uppenbarligen inte att man är sjuk, för att vara berättigad till socialbidrag (försörjningsstöd), inte heller till sjukpenning, om man inte har arbetat tillräckligt länge. Här ser man att myten om välfärd för alla spricker. Den fasta anställningen,
som blir alltmer ovanlig, är det man har utgått från när man har byggt upp de sociala trygghetssystemen. Det är en förlegad välfärdsmodell, där man måste kvalificera sig för att få ta del av de sociala trygghetssystemen, en modell som utestänger unga studerande, vilka av helt naturliga skäl ännu inte har hunnit ta steget in i arbetslivet i tillräcklig omfattning, en modell som inte omfattar de som har hamnat i medicinska gråzoner. Desto mer illa är det, med tanke på att även s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) är villkorat!
Generell välfärd? Är det inte hög tid att ifrågasätta myten, att det skulle finnas en lagstadgad rätt till existensminimum, omfattande precis alla? Om man inte har lyckats kvalificera sig för ersättning från de inkomstrelaterade trygghetssystemen. Är det inte dags att kräva allas rätt till sin överlevnad, samt inse att ytterst få skulle välja att stanna kvar på existensminimum, om man genom arbete kan få betydligt mer? Förutsatt att man har en arbetsförmåga, givetvis. I dagens system är nedsatt arbetsförmåga strikt kopplad till ett snävt sjukdomsbegrepp, ett tänkande som i sig avslöjar en helt reduktionistisk människosyn. Våra lagstiftare har aldrig insett hur komplex människan är, och att livet i sig rymmer en komplexitet av det slag, som kan spränga såväl psykologers som sociologers relativt verklighetsfrånvända förklaringsmodeller, i tusen bitar! Nej, ord som komplexitet ryggar vi för i vår platta höghastighetskultur, där det inte finns utrymme för djupare reflexion över vart vi är på väg, där människan reduceras till producent och konsument, där effektivitets-
och ytfixering har gjort själen hemlös.
Vid sidan av alla dessa medicinska gråzoner, finns ju också en del starkt avvikande, udda och särpräglade individer, som inte är
psykiskt störda eller sjuka, men som helt enkelt inte riktigt "är av denna världen", som vantrivs i kulturen och som inte
platsar i normala arbetssammanhang. De tycks ha trillat ur definitionsmängden. I vilket fack skall man sortera in dem?
Dessutom finns det andra problem av allvarlig art, som inte är sjukdomsrelaterade. Livsproblem, något som dagens
trygghetssystem inte täcker, som vår sociala ingenjörskonst helt förbisåg vid uppbyggandet av välfärdssystemen. Här kan
man bli nödd och tvungen att utnyttja sjukskrivning, därför att alternativa system inte finns, förutom vid vård av sjukt barn.
Sjukdom är villkoret. Livet kan dock krisa till sig så till den grad att allting bara rasar, även för den som är frisk och har friska barn:
Man kan exempelvis ha en så pass tillspetsad psykosocial livssituation och/eller familjeproblematik, att man behöver en tids time out under trygga former, för att inte hela ens tillvaro ska haverera. Detta tillåter inte den svenska välfärdsmodellen!
Man måste först insjukna per medicinsk definition (!), för att få en möjlighet till
den time out som är helt nödvändig för att kunna få bukt med exempelvis en svår
familjesituation som är på väg att helt spåra ur. Då kanske man är så körd i botten att man inte orkar ta itu med orsakerna till den trängda livssituationen, eller så är
det alldeles för sent att åtgärda! Det är farligt att välja en modell där ett så pass snävt begrepp som "sjukdom" ligger till grund för bedömningen av en individs arbetsförmåga, och där ingen som helst hänsyn tas till problematik som inte utgör symptom på sjukdomstillstånd, som går att verifiera i strikta medicinska termer!
Att ta itu med ett problembarn som kanske börjat skolka och använda droger, kan innebära ett heltidsarbete för drabbade föräldrar. Här i Sverige överlämnar vi dylik problematik till professionella, till barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten, medan föräldrarna som känner sitt barn bäst, ofta ignoreras som mindre vetande (!), och förväntas klara av att fortsätta förvärvsarbeta på heltid som om ingenting hade hänt, samtidigt som de mals sönder inombords av oro över livssituationen.
Att föräldrarna skulle kunna få möjlighet till en paus i livet, på låt säga något år, med en bastrygghet garanterad, och därigenom få en reell chans att verkligen gå till botten med grundproblematiken, att få vara tillsammans med sitt barn långa stunder, att få vara en närvarande förälder, att ha tid att föra samtal, att bry sig, att se sitt barn,...är tydligen en helt omöjlig tanke i Åtgärdshelvetet Sverige, där allehanda myndigheter alltid anses veta bäst, har problemformulerings- och tolkningsföreträde.
I det regelverksbemängda åtgärds- och terapiträsk som vårt samhälle har utvecklats till, med ett okritiskt knäfall inför vår tids gudar: psykologer och psykoterapeuter, är det definitionsmässigt alltid något fel på den individ, vars psyke har råkat hamna på kollisionskurs med systemet, vare sig det handlar om ett barn, en tonåring eller en vuxen!
Här kan man ana, om förvisso inte den enda, så en starkt bidragande orsak till de oerhört höga ohälso- och sjukskrivningstalen i just Sverige. Begreppet "sjukdom" är alldeles för snävt, vilket medför att många kommer i kläm och kanske helt faller ur
de trygghetssystem som finns, vilka förutsätter att man är antingen frisk eller sjuk, och som helt ignorerar den komplexitet som själva livet rymmer.
Mona Nilsson, i gråzon sedan 1977.
|
Antal besökare
totalt:
denna månad:
denna vecka:
idag:
online:
|
Uppdaterad: 2009-07-24 |
Ansvarig utgivare och webmaster: Mona Nilsson, kattägd 59:a | Snälla! Kontakta mig vid tekniska problem med sidan.
© 2005 - in i Evigheten / Harmageddon | www.radikalsystemkritik.se | För upphovsrätten gäller:
. Läs viktig information noggrant!
|
